Jag tänkte introducera en ny kategori av inlägg som kommer att handla om ett specifikt ord eller begrepp som jag finner annorlunda, intressant eller obskyrt av någon slags anledning.

Nu är jag inte så pass konsekvent att jag laddar upp nya inlägg varje vecka så att kalla det veckans ord är ju verkligen att ta i från tårna, men som den intelligenta skara människor ni är som läser mina betraktelser så begriper ni säkert alla redan detta.
Så var det med den introduktionen! Nu tar vi ett djupdyk i det första av flera kommande veckans ord.

Aaaaah!
Ett lika hänsynslöst som absurt och uppseendeväckande sätt att försöka ta kål på människor med relativt enkla medel - lite så skulle en defenestration kunna beskrivas. Inte för att det skulle göra saken särskilt mycket tydligare, men likväl en ackurat beskrivning av händelsen. 

Defenestration: akten att slänga någon/något ut ur ett fönster.
Från latinets fenestra för fönster, 1620. (etym)

En akt äldre än vår heliga skrift med referenser i den hebreiska bibeln, där drottning Jezelbel år 100 f.Kr flängdes från ett fönster i sitt slott av sina egna eunckar. Texten i sig gör det inte glasklart för mig vad anledningen var till detta illdåd.

Biskopen Dom Martinho of Zamora mötte liksom Jezebel ett lika olyckligt slut efter att en ilsken skara människor stormade Lissabons katedral när nyss nämnde Dom Martinho misslyckats med att visa lojalitet till den nya kungen John I av Portugal - i detta fall genom att inte ringa i kyrkklockorna. Biskopen anklagades sedermera för att vara förrädare och pöbeln uträttade sin form av rättvisa genom att kasta honom från kyrktornet.

Annars var det främst i Prag som förekomsten av att kasta ut offentliga personer från ett fönster i syfte att få död på dom verkligen fick historisk betydelse. Inte mindre än tre dokumenterade defenestrationer (första gången jag skriver det ordet i mitt liv) återges enligt flera källor och det var efter den andra defenestrationen i Prag som detta ord togs i bruk och fick fäste i vår värld.

Den första dokumenterade incidenten av detta slag skedde 1419 i Prag, när ett gäng religiösa reformister krävde att deras bröder skulle friges av den katolska kyrkan. Stämningen beskrivs som tämligen hätsk, en sak ledde till en annan och slutligen stormade reformisterna byggnaden och hivade följaktligen ut en handfull olycksaliga själar som råkade befinna sig på någon av de övre våningarna i stadshuset.

Reformisterna var inte riktigt färdiga med att kasta folk ut ur fönster under 1400-talet för när  röken efter ett tag lagt sig efter det krig som utbröt i och med den första defenestrationen var det än en gång spänt mellan Hussiterna, som reformisterna kallades, och den katolska kyrkan. 

1483 ställdes så fönsterna på vid gavel och reformisterna kastade prompt ut flera tjänstemän från flera av Prags stadshus.

Det skulle sedan dröja ca 130 år innan vi fick den historiskt benämnda Defenestrationen i Prag år 1618, och det är just hit vi kan härleda ordet defenestration. Vad det skulle hetat tidigare finner jag inga spår av, antagligen var det ett så pass sällsynt fenomen att ingen riktigt tänkt tanken att mynta ett begrepp för denna sällsynta och råa bestraffningsmetod. 

Än en gång bubblade det alltså i Prag och den här gången var det en konflikt mellan protestanterna och katolikerna som fick kitteln att koka över. Det katolska styret hade  nyligen stoppat byggandet av flera protestantiska kapell i staden, trots garantier från kejsare Rudolf II och pöbeln fann snart tre män tillräckligt skyldiga till dådet. 

Pöbeln bröt sig in i slottet Hradschin och kastade handgripligen ut två av katolska kyrkans män, samt en sekreterare, genom varsitt fönster.

Mirakulöst nog avled ingen av de tre defenestrerade männen vilket gjorde att den katolska mytbildningen beskrev händelsen som att de utkastade hade räddats av änglar under sitt fall, medan protestanterna hävdade att kyrkans män landad i, ja, en stor dynghög helt enkelt.

Händelsen bär en historisk betydelse då den ses som en av de utlösande faktorer bakom det 30-åriga kriget som följde därefter på den europeiska kontinenten.

Den tredje och förhoppningsvis sista defenestrationen i Prag skedde 1948 i ett Prag som då tillhörde Tjeckoslovakien, och många fingrar pekades mot det kommunistiska styret som skyldig till att med våld ha tvingat ut Jan Masaryk från ett badrumsfönster vid utrikesdepartementet. 

Varför Masaryks död hamnade på listan över Prags defenestrationer, men 1483 års incident förbisågs finner jag heller ingen förklaring till. Själv finner jag Hussiternas tilltag 1483 som mer betydande är stackars Masarycks fall men på det hela taget spelar det ingen större roll.

Det finns en tydlig politisk och religiös röd tråd genom flera av de uppmärksammade defenestrationerna genom historien. Det kan dels bero på att det är ett så pass uppseendeväckande tilltag, i likhet med en maktdemonstration avsedd att markera en grupps vilja att inte dra sig för något samt en intention att sända ett budskap till de defenestrerades bundsförvanter. 

En sådan akt, att kasta någon från en hög, välkänd byggnad i staden sänder även ett budskap till folket om vem som har makten och vem som blivit förvisad - inte bara till efterlivet - men även från maktens korridorer.

Men även av ren praktikalitet faller det sig tämligen naturligt att dessa dåd mestadels utspelade sig i välbärgade miljöer, för var fanns ens möjligheten annars att kasta någon från en hög höjd så att de avled - på en offentlig plats dessutom?

Antagligen i stadshus, kyrkor och slott mestadels. 

Det var inte något gemene bonde, hantverkare eller borgare i staden hade möjlighet att utöva, för det skulle sannolikt inte göra mycket skada att hiva någon ut genom ett fönster på entrévåningen alternativt första våningen.

See you, space cowboy

M

Det råder vårväder i södra Sverige så till den milda grad att jag sluppit bära en vinterjacka den senaste veckan och istället kunnat roa mig med att gå omkring i min tunna, blåa Adidas-regnjacka.

Denna morgon i början av mars månad, efter att jag lämnat lillan på skolan, kände jag en påtaglig önskan om att ge mig ut i skogen för att insupa värmen, solens strålar samt trädens omfamnande lugn. Jag mindes att mor flera gånger uttryckt att hon också vill komma ut så vi stämde träff, jag hämtade upp henne med bilen och sedan körde vi till Lingenäset utanför Näsby.
Kanske inte så mycket "skogen" som ordet vanligtvis associeras till men likväl en fin naturupplevelse med slingrande stigar, Araslövssjön med sitt fågelliv, spångar genom sumpmark och öppna, betade fält.

Mor var lite "dålig" idag efter en ordväxling under gårdagen då hon skulle sälja en gammal kamera till en obekant via Marketplace. Kameran hade lyckats gå sönder mellan det att den kontrollerades till att köparen kom för att betala för den.
Köparen blev upprörd efter att affären gick i stöpet och anklagade M för att ha försökt lura honom och vidare hotat med att anmäla henne. Det är naturligtvis en obehaglig upplevelse för de allra flesta men att reagera så kraftigt tyder på antingen en instabilitet eller underliggande problem hos personer med sådana reaktioner.

Att komma hemifrån och ge sig ut i naturen är ett utmärkt sätt att bryta negativa tankemönster, så det var skönt att hon ville följa med ut. 
För det ligger något i det som Emil Cioran skrev:

"Ideas come as you walk, Nietzsche said.
Walking dissipates thoughts, Shankara taught.
Both these are equally well-founded, hence equally true, as each of us can discover for himlself within the space of an hour, sometimes a minute."

Parkeringen var tom när vi kom, men där var en del folk som rörde sig till fot i området. Solen värmde så pass att det inte var nödvändigt att ha jacka på sig överhuvudtaget.
Ramslöken hade redan börjat komma och vi tog varsitt blad och tuggade på. Spicy!
Det är bra krut i dem när de precis kommer upp och en subtil smak av ramslök satt i hela promenaden. 

Vi kom in på mors gamla eskapader från när hon gick på sjön redan som ung. Om när hon fick styra båten genom Suezkanalen under uppsyn av befälhavaren & kapten "Kalle med tåa" samt en överintresserad egyptisk lots, och även när hon fick styra rodret när det rullade rejält på sjön i Indiska oceanen - så pass att hon fick gå iväg för att spy av sjösjukan, för att sedan återgå till rodret och upprepa processen gång på gång.
Där kan vi snacka om en krävande arbetsmiljö!

Efter att vi gjort rundan från norra Lingenäset förbi spångarna över sumpskogen ville jag ta en genväg över fälten. Jag och frun gick nämligen den rundan tidigare i år och det var nice.

Vi kom till en slags allé kantad av unga björkträd som sammanbinder ängarna på Näsby fält. Det ser ut som en gammal anlagd skogsväg med sprängsten i vägkroppen som höjer upp ytan från det vatten som samlas på båda sidor. Jag kommenterade på att det var just björkträd, väldigt utmärkande med sin vit-svartrandiga bark varpå mor utbrister:
Åh, björk ger mig ångest!

Jag kunde inte annat än att falla in i skratt över absurditeten i det uttalandet, och följde upp min förvåning med att fråga vad det var med björken som skapade ångest i henne?
Men det visste hon inte. 

På återseende

M 

Tidigt en morgon

Innan solen orkat sig över horisonten

Ligger du och sover så fridfullt

Doften av frid och kärlek i ditt rum

När jag försiktigt stryker ditt hår 

Försöker du gömma dig under täcket

I hopp om ett par minuters extra sömn

Alltjämt trollbunden i sömnens trygga famn

Jag ler och känner en sådan värme inombords

Klappar dig försiktigt, ger dig en puss och fortsätter med frukosten

An awareness of the Universe that triggers
emotional responses too deep and powerful for words.

Ända sedan jag var liten har vi gjort årliga resor med familjen från hemvisten i Skåne upp till Göteborgs skärgård där mor kommer från. De dryga 3 ½ timmarna vi färdades i såväl Saab 900 som Volvo 850 gick vanligtvis fort trots ett ungt och rastlöst sinne, för vi lärde oss snabbt alla landmärken längs E6:an och dessutom fanns där spännande saker att skåda på vägen upp till Götlabörg. 

Att färdas genom ett berg såg både jag och lillebror alltid fram emot. 

Det var lite som att komma in i en annan värld där solens strålar slukades av bergets mörker och ersattes med ett knallgult ljus från vad jag gissar var HPS-lampor inne i tunneln. Jag vill minnas att det var tre stycken tunnlar, även om jag nu i vuxen ålder bara lyckas ta mig igenom två på vägen upp.

Minnet är ju som bekant vanskligt och opålitligt.

Men där fanns en sak som alltid fascinerade mig och som jag år efter år granskade med trånande ögon. En plats som ingen annan i familjen verkade lägga någon notis om men som höll sig fast i mig i tre årtionden.

Någonstans mellan Halmstad och Göteborg går nämligen motorvägen upp över en ås och vägen slingrar sig mellan två små sjöar som ligger där vilande och vackert för bilisterna att beskåda. 

Jag visste aldrig vad det var som fångade mig så med den platsen men varje gång vi gjorde resan såg jag fram att få granska varenda synlig sten i sjön, varenda träd, detaljerna vid sjökanten.. 

Det såg så fridfullt ut från bilen, inte minst med den lilla träbryggan som en utstickande, läcker detalj.

Sedan kom det sig så att åren gick, familjen bröt upp och med morföräldrarnas bortgång reste vi inte upp till Göteborg på lika frekvent basis. Men Göteborgsresorna gjorde comeback när jag blev gammal och sentimental nog att börja drömma mig tillbaka till de där somrarna fyllda av bad, sol, glass och orosfritt strosande.

Och (just det, jag startar en mening med och, precis som fröken alltid sa i skolan att det får du ALDRIG göra!) som designerad förare som min lott hade jag min avstickare till sjön i mitt sinne.

Den här gången skulle det bli av.

Vi närmade oss rastplatsen strax ovanför sjön och svängde av mot parkeringen. 

Mitt sällskap var inte lika entusiastiskt som den nu vuxna pojke som fått vänta hela sitt liv på just detta tillfälle men jag höll modet på topp trots mina belackares subtila klagoyttringar.

Vi parkerade och klev ut, men som ni säkert kan föreställa er så var denna plats inte riktigt lika fridfull utanför bilen som den var inuti när vi blåste förbi i över 100 km/h.

4 filer med tungt trafikerad motorväg skapade ett nästan öronbedövande dånande ljud och det dröjde inte många minuter innan mitt sällskap tittade på mig en bönande blick och frågan som kom var oundviklig: 

“Kan vi åka vidare nu?”

-”Ja...” suckade jag uppgivet, modfälld och aningen nedstämd efter att ha fått ett kärt minne besudlat och bortblåst av 100 dånande bilar.

Vi gick inte ens ner till sjön, det skulle inte ha varit mycket tystare där nere kom vi fram till.

Så varför berättar jag allt detta, vad har denna udda anekdot utan någon slutpoäng för, tja, poäng helt enkelt?

Jag tycker mig se att min upplevelse av en plats jag bara kunnat skåda från baksätet i familjebilen och den fascination jag hade var just yūgen. Sjön kändes magisk, mystisk på något sätt och sagolik i sin utformning. Stillsamt inbäddad uppe på en ås, med sin spegelblanka yta och mörka djup, omsluten av tall, gran och lövträd.

Men den var bara sådär vacker och mystisk så länge jag inte besökte platsen. Så fort jag satte min fot där bröt jag all mystik som jag byggt upp under åren.

Jag trodde jag skulle få uppleva allt det där jag kände inombords men istället gled känslan från mig som vatten mellan mina fingrar. Istället för att fånga magin och hålla den i min hand skingrades den likt morgondimma som träffas av solens första strålar.

Yūgen är ett japanskt ord som vi inte har någon direkt motsvarighet till varken inom svenskan eller engelskan eller sannolikt inte inom någon västerländsk språkgren enligt min vetskap. 

Yūgen representerar en stark känsla eller en upplevelse inom oss vid ett specifikt, unikt tillfälle.

Den japanska författaren och poeten Kamo no Chōmei förklarar det på följande sätt:

“It is like an autumn evening under a colorless expanse of silent sky. Somehow, as if for some reason that we should be able to recall, tears well uncontrollably.”

Andra exempel på yūgen lyfter fram vår fantasi och föreställningsförmåga:

“When looking at autumn mountains through mist, the view may be indistinct yet have great depth. Although few autumn leaves may be visible through the mist, the view is alluring. The limitless vista created in imagination far surpasses anything one can see more clearly”

Ett annat slående vackert exempel ges av den japanska skådespelaren och pjäsförfattaren 

Zeami Motokyio:

“To watch the sun sink behind a flower clad hill. To wander on in a huge forest without thought of return. To stand upon the shore and gaze after a boat that disappears behind distant islands.To contemplate the flight of wild geese seen and lost among the clouds…” 

Lärdomen jag dragit av detta är att inte envist undersöka allt som jag kanske skulle vilja se och uppleva. Vissa saker är vackrare när de får förbli orörda.
Som den där stigen, eller skogen som ser så trollsk ut och som du kört förbi hundratals gånger. 

Du låter den förbli orörd i ditt sinne, du låter den behålla sin yūgen.

Allt som oftast räcker inte våra ord till. Språket är något människan kommit på och vidareutvecklat genom vår evolution, vilket låtit oss kommunicera mer effektivt och förstå varandra på ett helt fantastiskt sätt.

Men ord har sina begränsningar.

Hur förklarar vi en känsla? Hur kan vi sätta ord på lyckan vi känner vid ett segerrus eller den ibland bottenlösa sorg när vi förlorar någon vi håller kär?
Orden jag själv kan formulera känns mest som en tafflig kopia, inte en faksimil av min faktiska upplevelse. Något helt avgörande saknas när jag använder mina ord för att beskriva det som inte har någon riktig motsvarighet i ord. 

En essens, något helt unikt som varken går att fånga eller uttrycka. Något så flyktigt att det inte går att skärskåda och granska utan att det faller isär och tappar all mening.

M

Fotnoter:

https://plato.stanford.edu/entries/japanese-aesthetics/#YuugMystGrac

https://traditionalkyoto.com/culture/yugen/

Den årliga julträffen med 85:orna inträffade i fredags, 13/12, och efter en tids frånvaro från gruppen bestämde jag mig sent för att läsa gruppchatten, samla mod och meddela min annalkande närvaro.

Jag räknade på förhand inte med att bli särskilt långvarig i sällskapet utan hade min flyktväg klar: Jag stannar kanske ett par timmar, sitter mestadels och lyssnar artigt och sedan försvinner jag ut i stadens julupplysta vintermörker, tänkte jag.

Men riktigt så blev det inte. 

Faktum är att tiden flög, drickan flödade och samtalsämnena var både intressanta, relevanta och snudd på djupa emellanåt. Vem kunde anat det?

Inte jag i alla fall.

Mina upplevelser i gruppen de senaste åren har varit allt annat än positiva - utan att någon för den sakens skull varit ett as eller direkt anstötlig. Jag har däremot känt att vi inte längre har något gemensamt med varandra vilket visat sig tydligt i de samtalsämnen som kommit upp och våra så kallade aktiviteter. 

Kanske är det bara åldern eller så har nog med vatten runnit under broarna och gjort det tydligt att vi kanske aldrig riktigt kände varandra så bra som jag inbillat mig. 

Just hur jag tidigare har uppfattat människor, händelser och relationer och hur jag nu ser på dem idag tydliggör hur ofta jag missbedömt grejer i mitt liv och hur dessa missbedömningar sedan internaliserats och blivit rena sanningar i mitt liv.

Just denna process är en insikt som slår mig allt mer ofta ju äldre jag blir.

“Life can only be understood backwards, but must be lived forward” ska den danska 1800-talsfilosofen Søren Kierkegaard ha sagt.

För några år sen talade jag med min goda vän Rödskägg om att jag inte kände någon personlig koppling till mina gamla skolkamrater från högstadiet, och att jag funderade på att lämna gemenskapen som en tjuv i natten; bara lämna och aldrig ses eller höras vid igen.

Lyckligtvis hade han ett annat perspektiv och ansåg att vi, jag och gruppen, var i en svacka och att jag istället skulle ta en paus och komma tillbaka när jag väl kände för det.
“Släng inte bort den vänskap du har med dom” var hans åsikt.

Jag lyssnar alltid till vad han har att säga då vi har en unik relation genom att ha vuxit upp tillsammans och sedermera gått igenom många av livets upp- och nedgångar som nära vänner. 

Han är någon jag kan ha själsblottande konversationer med utan att tvivla på hur det tas emot och tolkas.

Tillbaka till kvällen i fråga då.

Vi samlades på Tappad, på hörnet vid Cardellsgatan och Östra Boulevarden och vi var ett gott manskap om 12 rimligt högljudda medelålders män. Ölen var kanon, maten..tja, helt ok för min del just denna kväll. Jag hamnade även av en ren händelse bredvid en gammal klasskamrat från gymnasietiden, en person enbart jag träffat vid två tillfällen de senaste 20 åren och de gånger vi setts har varit vid klassens återträffar. 

En väldigt trevlig person med härlig energi och utstrålning.

Efter flera timmars umgänge  var 8 man sedan ansvarsfulla och tog respass hemåt runt 22-23 på kvällen medan övrigt manskap bestående av undertecknad, MAGA-Jesper, Säl och Promille lade i nästa växel och knallade bort till Christianstads vattenhål för ungdomar och underliga misfits: Kong Christian IV:s bar, aka Kongen i folkmun.

Väl på plats dundrade det från karaokehögtalarna, luften var tung av alkoholens ångor och människor trängdes om det begränsade utrymmet på ståplats. Inte mycket vettigt sades egentligen under dessa sista timmar utan besöket visade sig vara något av en överflödig exkursion till ett ännu pulserande vattenhål i den döda stadens innanmäte.

Uttömd & överstimulerad med bultande trumhinnor och ett grundrus i kroppen gled jag lätt och ledigt fram över stadens asfalts- och stenbelagda gator. Med ett lättat sinne och nära nog ingen angst eller oro inombords kändes kvällen som en överväldigande positiv upplevelse.

Till nästa gång vi ses.

Adieu.

M